...

Imorse gjorde min hostdad en ordentlig frukost åt oss. Så lyxigt man kan ha det va. Hasch browns (strimlade potatisar i typ... klumpar, så inte hasch haha), stekta skivade potatisar och pancakes med blåbär i. Så gott så. Jag brukade inte tycka om american pancakes så mycket innan, men sen jag kom hit har jag tyckt om det jättemycket. Jag vet inte om det beror på att de har lite smör, och sen lönnsirap på? Smöret kanske gör något speciellt med smaken, jag vet faktiskt inte. Tycker iaf om det muchooo.

Idag va vi på Nelson's creamery och åt ost och glass. Det va iaf också väldigt gott. De hade en rätt stor butik, och där hade de en hel del svenska grejer och märken! Typ Annas pepparkakor, knäckebröd, Abbas sill, Felix lingon osv. Då slog mitt svenska hjärta några extra slag, haha! 

Vet ni vad? På tisdag har jag varit här i en månad. Helt helt helt galet. På ett sätt känns det som om jag nyss kom. Som om det va igår jag satt där hemma och grät efter att just ha sagt hejdå till mina vänner. Ja tiden har gått så himla fort. Men på ett sätt känns det som att jag har varit här hur länge som helst, mycket längre än en månad... Min lärare sa till oss i fredags "Vet ni vad? Idag är det exakt 9 månader till graduation" så knasigt, för det känns så nära på nåt sätt. 9 månader är ju egentligen inte så mycket. Jag saknar er där hemma, men jag hoppas ändå på att tiden här inte går allt för fort, för jag har det så bra så. Hittills iaf ;)

Igår på rotarygrejen pratade de om det här med hemlängtan. Jag ska göra mitt bästa för att komma ihåg rätt nu, men jag tror det var så att de första månaderna är typ "honeymoon" allt är nytt, alla är jättetrevliga och intresserade av en bara för att man kommer från ett annat land. Dock kan man ha någon enstaka dag där man är ledsen och har hemlängtan, men det beror på att det är mycket nytt att ta in. Men som sagt, de första månaderna känns nästan allt bra och hemlängtan är inte så stor. Men sen när det börjar närma sig slutet av november och sen julen kommer den jobbigaste perioden, för då känns allting så vanligt och tråkigt. Och man önskar att man vore med sin vanliga familj under jul, eftersom det är en stor högtid. Det är tydligen en SKITjobbig period enligt de föredetta utbytesstudenterna. Men, sen i mars börjar den bästa perioden. För då har man kommit in i allt, skolan, rutiner, kompisgäng osv. Sen i juni blir man lite smådeprimerad, för att man är så kluven. För man trivs så bra här, samtidigt som man vill träffa sina nära och kära där hemma. Och sen när man är hemma så är det nästan så man går in i en depression, för att man saknar USA och människorna där och man är tillbaka till det vanliga livet hemma.
Ja, det va vad de berättade för oss. Jag tror faktiskt att mycket av det stämmer. Så vi får väl vänta o se, så kan jag skriva om 9 månader om jag tycker detta stämmer höhö. Det är dock inte första gången jag hört det, så ja, de har nog rätt. 

Nu ska jag hjälpa till med kvällsmaten, inte för att ni bryr er, för ni ligger väl o sover som små grisar. Pueeess