Invisible children, MOVE:DC, Washington DC

Var ska jag börja? Åh vilken fantastisk resa det har varit.

Vi samlades på skolan vid 9. Vi hade världens härligaste busschafför, det första han sa när han pratade i mikrofonen va: OOOOOOHHHH YEEEEEAHHHHHH!!!! Can I hear everybody scream, OOOOOHHHHHHHH YEEEEEEAAAAHHHH???
Hahah!!
De kommande 25 timmarna efter det spenderades på bussen och på junk food ställen. Så efter en massa rump och ryggsmärta efter 25 timmars sittande va vi äntligen framme i Washington DC!

På torsdag va det sightseeing i staden! Och vi blev nästan alla kära i staden. Det känns inte som en stor stad, trots att det är en väldigt stor stad. Inga superhöga byggnader o tjohejs, utan väldigt fint och mysigt!
 Hur som helst, så såg vi i princip alla kända ställena i staden. Ex: Vita huset, Lincoln Monument, obelisken, vietnam-väggen, osv osv. Det va sjukt häftigt att få se allt det!
På eftermiddagen delade vi upp oss i grupper efter vad för museeum vi ville besöka. Vi va typ sju stycken i min grupp, MEN, det hände en liten sak som stoppade oss från att komma till alla dem. Här är först en liten förförklaring: På bussen så tittade vi på filmen "invisible children" (invisible children är då skaparna av Kony 2012). Och i den filmen blev vi nästan alla så oerhörd rörda och insipirerade, och vi blev speciellt inspirerade av en kille som hette Jacob, som mer än något annat ville bli en advokat, men hade inte pengar till det. Han bodde då i norra Uganda, under tiden Kony och LRA befann sig där. Hans bror blev tillfångatagen av LRA. Precis som alla barn som blev det så blev de utförda till djungeln där de blev tränade till att bli soldater. Där blev Jacobs bror mördad. I filmen så sa Jacob att de (barnen i norra Uganda) i princip aldrig gråter. För, om de skulle gråta ute i djungeln, skulle LRA säga att de var svaga människor, och de blev då oftast dödade. Därför grät de istället i hjärtat, för de kunde ingen se. Men, i filmen började Jacob storgråta när de pratade om hans bror. Och stor del av oss gjorde detsamma. Och här kommer grejen som stoppade oss från museena:
Påväg dit, ser vi någon vi tycker se ut som Jacob. & mycket riktigt är det han. Den känslan va obeskrivlig, vi alla va i chock. Så vi alla kramade om honom och pratade med honom och hans vänner, som också va från Uganda. &, Jacob är nu, med hjälp av invisible children klar med collage, och han är nu redo att börja jobba som en advokat! Efter det fick vi va med på en live sändning med dem, för invisible children! Ja, herregud vad vi alla va i chock. Det va så övervällande!
 Efter den händelserika, härliga dagen och en jättegod kvällsmat däckade vi alla gott på hotellet.

Fredagen så började det vi huvudsakligen va där för! Invisible children, MOVE:DC. Under den dagen hade vi på oss våra röda Kony 2012 t-shirts, precis som alla andra som va där! Väl där fick vi även svarta cardigans, och Kony 2012 - pins, som vi skulle sätta på vänstra sidan. Så detta va vår "uniform" för de kommande två dagarna.
 Vi lyssnade på några människor, och sen va det dags för lobbying. Vi fick prata med politiker om problemet med Kony 2012 och vad de kan göra för att hjälpa till. Det va helt ok, hade lite problem med att höra vad de sa. Men annars så träffade vi så fantastiskt inspirerande människor.
Efter en supergod lunch hade vi en till politiker att prata med och sen delade vi upp oss i grupper igen! I min grupp så promenerade vi runt i stan, gick till (ni vet filmen "en natt på museet"?) det museet. Det va ganska coolt, men jag är inte det största fanet av museeum, så Nienke o jag slutade ute i solen på trappan med popcorn, hah. Sen promenerade vi alla bort till Chinatown där vi spenderade ett tag. Det va inte något jättespeciellt, men rätt kul ändå. Vi åt jättegod mat på en sydafrikansk restaurang, i Chinatown, hah, det låter lite kul. Efter ännu lite mer promenerande va vi tillbaka på hotellet!

Lördagen, the D day!
Vi gick till "the convention center", precis som på fredagen, för att starta den händelserika dagen! Alla blev överexhalterade när vi kom dit, för det va så sjukt häftigt! Över 11000 stolar utplacerade, hög musik, utdelande av t-shirts, armband och bandanas, en massa härliga människor, osv. Efter typ en timme började det! Den första timmen va det olika människor som pratade. Skaparna av invisible children, Jacob, en kvinna från Uganda som hjälpt dem med oerhört mycket, med flera! Det va så himla bra. Jag och några till grät oss genom den första timmen, hah. Efter det va det en världskonferans mellan olika ledare för ledare i länder i centrala Afrika, men även grupper som EU. Det va intressant, men även rätt tråkigt.
 Efter allt det och lunch va det dags för själva rallyt/marchen! Det va så sjuuuuukt häftigt!!! Över 11200 människor i röda t-shirts och bandanas, och en del skyltar gick tillsammans för barnen i centrala Afrika. Jag kan inte beskriva känslan som gick genom min kropp där! Det va så himla häftigt att vi alla va där för samma sak, för en bra sak! Vi gick först till Vita Huset och sen till "the monument", obelisken. Väl där lyssnade vi på några fler inspirerande människor och sen filmades vi för en film på youtube.
 När det va klart gick vi och åt kvällsmat och gick sen supertrötta till "the global dance party". Väl där lyssnade vi på både engelsk och afrikansk musik, såg superhäftiga framträdande, och dansade tills vi knappt kunde gå längre!
Vid 11.30 va det tyvärr dags att åka hem, och vid 6 på kvällen dagen efter va vi hemma. Jag va så himla ledsen över att va hemma för resan va så fantastisk. Det har verkligen varit en av de absoluta bästa sakerna sen jag kom hit. Det hade verkligen en inverkan på mitt liv, utan att överdriva. Jag (och många fler) blev så oerhört rörda och inspirerade. Jag vet nu att ett utav mina mål i mitt liv är att hjälpa människor. Jag har sagt att jag vill det tidigare, men nu vet jag att jag SKA göra det. Till en början så ska vi, ett gäng från resan starta en klubb som ska fungera lite som invisible children men i lite mindre skala. Vi ska bland annat försöka tjäna ihop pengar att donera till dem. Wahhhhhh ja, denna resan va verkligen obeskrivlig. Tack så oerhört mycket till mamma och pappa som betalade den för mig. Jag är så himla tacksam för det och allt jag har fått uppleva och lära mig under bara 5 dagar.

Idag började jag basketen, och det va inte så jättebra. Det va inte att det va för svårt, men jag hade inte kul. I didn't enjoy it. Alla va jättetrevliga, men det är SUPERSERIÖST, och jag gör det bara för att ha kul (vilket jag inte hade) och träffa nya männniskor... Jag får se hur jag gör, ska testa o gå på några fler träningar o sen får jag se efter det

Jag ska försöka lägga upp bilder från resan imorgon! För nu är jag jättetrött!
Vi hörs!