Nästan, fast inte riktigt. Så länge jag har lite kontakt med er där hemma så känns det bra. Jag trodde att mina första dagar här skulle vara riktigt böliga. Min första dag va rätt känslosam med tanke på att mamma ligger på sjukhuset också (inget farligt) men det fick mig att ångra lite att jag åkte just då, för att jag ville va med henne. Fast eftersom jag vet att det är okej med henne nu, så tar jag inte på det så hårt. Men som sagt, jag trodde att jag skulle börja sakna alla där hemma jättelätt, för jag är en saknamänniska och en känslig människa... Jag gråter liksom till hitta nemo haha. Men men, eftersom jag har lagom kontakt med er där hemma, mår jag jättebra. Jag har det jättebra här, o trivs jättebra. Antagligen kommer det efter sin tid att minska med kontakten, det är ju rätt naturligt att man pratar mer i början.
Nu ska jag sluta ha deeptalk så ni ist få nåt litet att ha lite kul åt, iaf min familj haha.
Istället för att ständigt få höra att jag är så kort (för många av amerikanarna är faktiskt rätt korta) så får jag höra att jag är för liten. Att jag äter för små portioner, att jag måste äta mer, att mina byxor sitter för löst, ja, de låter helt enkelt som deda, morfar, gör mot mig. Så, så som de håller på kanske det kommer hem en rund o go Emilia ändå.........
Nästan helg ska jag till Minneapolis i två dagar med Terri o hennes familj, för vi ska på State Fair, där är det typ massa olika sorters mat, all mat är på spett haha, djur, karuseller, o massa annat, sååå kul!! Och i September ska jag få gå på Terris sons bröllop, waaaaaaaah!!! Kompiz de går bra nu!
Hehe, deda hälsar och tycker du verkar ha kommit till en mycket bra familj:)
SvaraRadera